Arabiska våren

Det finns få saker som får mig att rysa så mycket som när svenska journalister och politiker vurmar för de revolutionära i arabvärlden. Att man kan visa en sådan lust för krig är för mig otroligt osmakligt. I varje land där en diktator suttit – eller sitter – finns det ett folk som levt i förtryck och som med all sannolikhet är mycket arga. Är krig då lösningen?

Vi kan backa tillbaka bandet till den Islamska revolutionen i Iran 1978-1979. Revolutionen mot den styrande Shahen fick i allmänhet stöd av stora delar av västvärlden som hoppades på demokrati. I Iran bestod oppositionen av diverse olika grupperingar – allt ifrån liberaler till kommunister och islamister. Vad det hela slutade med vet vi alla, ett land där befolkningen sitter fast i Islams kedjor. Det är ett land där folket inte har någon makt och där oliktänkande, kvinnor och homosexuella utsätts för ett strukturellt förtryck.

Hur var det då innan revolutionen i Iran? Shahen hade år 1961 infört den sk. ”Vita revolutionen” som innebar att Iran fick sin första landreform. En majoritet av befolkningen blev läs- och skrivkunniga och kvinnorna fick rösträtt. Iran blev således även den stora dominerande aktören i området vilket så klart innebar en positiv ekonomisk och kulturell utveckling. Bristen på demokrati eller demokratiska reformer saknades dock, men Iran gick annars bra. Det är min absoluta uppfattning att det bara var en tidsfråga innan Iran skulle bli allt mer demokratiskt också. Inte minst med tanke på den goda relation som fanns mellan Iran och västvärlden. Revolutionen raserade alla framsteg, och gjorde att landet förvandlades till ruiner. Det var ett oerhört stort misstag.

Då kan man fråga sig. Har inte västvärldens journalister och politiker lärt sig av misstaget? Varför hyllar man idag revolutionen mot President Al Assad i Syrien? Vad hade revolutions-vännerna tänkt sig att alternativet skulle vara? Jag antar att de då tror att de revolutionära islamisterna är att föredra framför denne ledare som trots allt skyddar landets minoriteter.

I Libyen på skyndades kriget också. Ett av Afrikas rikaste länder valde västvärlden att bomba sönder och förstöra så att de i vanliga fall rivaliserande grupperna tillsammans skulle få lyncha sin förvisso vidriga diktator. Dock struntade Nato och västvärldens politiker fullständigt om det fanns ett seriöst alternativ som kunde ta över makten och införa demokrati.

Vad har hänt i Egypten? Ja, det vi alla var oroliga för. Islamska Brödraskapet som vill införa sharialagar och har kopplingar till diverse olika islamistiska terrorgrupper har tagit makten. Detta efter att ungefär 25 procent av befolkningen valt att stödja dem, många utan att egentligen vara sympatisörer.

Exemplen är många och jag undrar verkligen hur politiker och journalister i Sverige kan missa vad som händer. Demokrati skapas inte genom att göra revolution. Demokrati är något som arbetas fram, i vissa fall långsamt. Demokrati kan dock aldrig skapas genom våld och bomber. Så är det bara.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: