Politikerbroilers

Nästan ett år efter senaste blogginlägget tänkte jag försöka ge mig in på bloggandet igen, och under den närmaste tiden skriva om sådant som många pratar om. Först ut: Politikerbroilers, det mycket negativt klingande begreppet som används för yrkespolitiker som inte gjort mycket annat i livet än att syssla med just politik.

Det råder inget tvivel om att många svenskar ondgör sig över heltidspolitiker som saknar en längre arbetslivserfarenhet. Många menar att dessa saknar insikt av hur det är att ha ett ”vanligt, hederligt jobb”, och därför knappast kan anses veta hur de bäst kan representera ”vanligt folk” eller för den delen ha de kvalifikationer som krävs för att fatta viktiga beslut. Jag förstår och respekterar den uppfattningen, men tänkte analysera det hela vidare, inte minst då jag själv anklagats för att vara just en politikerbroiler.

Sverige skiljer sig i många avseenden från andra delar av världen på grund av, eller tack vare, beroende på utgångspunkt, den förhållandevis stora andelen unga heltidspolitiker. Vi bör således proportionellt sett ha en ganska stor skara politikerbroilers, och en mindre skara högutbildade politiker med en gedigen yrkesbakgrund (mer om detta i ett senare inlägg).

Vad kommer egentligen begreppet ”politikerbroiler” från? Innebörden av ordet ”broiler” är kortfattat ”gödkyckling”, d.v.s. en tamhöna uppfödd industriellt för köttets skull. Ordet kommer från engelskans ”broil”, dvs något som anses lämpligt att grilla eller steka. Under tiden som kycklingindustrin utvecklades började man avla fram gödkycklingar vilka skulle ha egenskaper som snabb tillväxt, kraftig muskelmassa och ett högkvalitativt kött. Detta för att få bästa resultat efter det syfte de hade i industrin – en inte allt för dyr, men ändå sund och god mat. Detsamma gäller så kallade politikerbroilers: Inom olika partier skolas hela tiden unga med politikintresse till att i slutändan bli proffspolitiker för sina respektive partier.

Man kan med enkelhet se politikerbroilers som personer som från första början skolats till att bli kunniga inom ett specifikt område – politik, vilket innefattar en hel del olika saker. De ska klara av att arbeta under svåra och obekväma tider, under hård press och med mer eller mindre konstant övervakning. De ska klara av att hantera media, arga människor och försöka vara ett föredöme oavsett sammanhang. De ska klara av att djupdyka, analysera, jämföra och ifrågasätta olika ärenden som de kanske inte alls är särskilt intresserade av för att tillslut finna lösningar. De ska klara av att debattera, bilda nätverk och vidhålla kontakter. De ska sist men inte minst klara av studiebesök, samtala med främmande människor och försöka lyssna till deras problem eller olika ställningstaganden.

Den här sortens människor väljer inte bara aktivt ett yrke, de väljer en livsstil. Man kan tycka vad man vill om de val eller den sortens utbildning som dessa personer genomgår, vare sig de får en examen eller ej. Det är dock, oavsett vad många tycker, en resa för att förbereda en viss kategori människor för ett otroligt viktigt uppdrag som inte många människor ens kan föreställa sig.

Min uppfattning är inte att alla heltidspolitiker ska vara som dessa. Jag menar att det är bra med en mix av personer från olika bakgrunder. Att däremot se den här gruppen som inkompetenta, eller ovärdiga de uppdrag de tillslut har fått är dock inte rättvist. I slutändan är det alltid väljarna som avgör vilka de önskar ska representera dem. I de fall en politikerbroiler inte lever upp till förväntningarna är det därför väljarnas uppgift att göra som vilken annan arbetsgivare som helst – byta mot en mer lämpad arbetstagare.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: